Bioluminiscens

Och sen dök det upp en lysmask också. Aldrig sett en sån tidigare. Fascinerande starkt ljus som den avger. Jag såg den på långt håll trots att den låg inne i ett buskage. (Det som lyser är rumpan, vilket motsvarar sisådär en tredjedel av masken).  Efter ett tag avtog ljuset och den slocknade. Den tröttnade väl på att ingen kom och ville para sig (förutom några högljudda, men helt opaka, människor). Extremt coolt litet djur.

Totempålen

Och här är totempålen som kläddes strax innan midsommaraftonen blev midsommardag. Plymspireavingar, lupinkrage och hundkexunderkjol. Det var som att den kom till liv, antog ett väsen. Märkligt, vackert och lite skrämmande.

Natt till midsommarafton

Björkarna, månen, ljuset vid midnatt. Fascinationen över det ändrade ljuset, den ändrade platsen efter att så många träd fälldes.

Fyrtio kubik fattigare, men en totempåle och en massa sol rikare

I förra veckan väcktes jag av maskiner. Efter en kopp kaffe och en runda på tomten drog avverkningen igång. Jag stod mitt i en maskinsymfoni medan träden föll. Som att vara i Wagners huvud när han kom på Valkyrieritten. Kände samma underbara maskinfascination som de italienska Futuristerna måste ha gjort. På eftermiddagen var de klara och jag hade plötsligt både morgon-, middag-, och kvällssol.

Ett slags bebådelse. Och solen, den balla jättekulan.

Den långdragna, envisa vårvintern verkar ha fått ge med sig. Det var baske mig på ti'n. Enligt ögonvittnesskildringar har snön vid stugan smält undan till slut, men lämnat Uppland i ett blött, nästan sankt, tillstånd. Det låter nästan som om marken bebådats, vilken den ju på ett sätt har. För nu måste väl ändå scilla, blåsippor, tussilago och vitsippor gro, om de inte redan kikat fram. Om lördag ska jag med egna ögon jaga vårtecken, och helst sätta spaden i jorden. Bäst av allt: jag får besök av skogvaktaren. Jag ska visa honom vilka träd jag vill behålla. Och så fort marken torkat upp kommer han med stora maskiner för att släppa in sol och värme runt stugan. För att öppna upp för morgonsol och kvällssol. Åh! Solen, den balla jättekulan, som Hasse&Tage med flera sjunger i Spader Madame. Tjo! Hej alla glada! Solen är en kula som är ball!

Ett oöverlagt beslut

By the way så har jag bokat ett galleri i Sala. Lördagen den 1 juni är det vernissage på Galleri Täljstenen intill Augéli-muséet. När jag bokade det i oktober kändes det som en evighet till juni. Nu galopperar det mot mig i alltför hög hastighet. Jag krävde en deadline, nu har jag till slut den ångest jag behöver för att komma igång ordenligt.

Phalaina

Rorschach

Sol, skare, fågelkvitter och en gnutta bajslukt i luften = vår

Påskdagen den sista mars 2013 och våren är ovanligt kall och snöig. Men tecknen är tydliga, den ÄR på väg. Hade räknat med att kunna ha en jobbhelg i trädgården nu till påsk, istället blev det bara en massa solande på trappan till fågelkvitter och takdropp. Och med näsan full av den där unkna, syrliga odören av ruttet gräs blandat med lite hundbajs, eller vad det är. Men som trots det luktar så förbaskat löftesrikt.

Jag satt i solen, bläddrade i böcker och gjorde planer. Det ska bli en stenlagd uteplats vid knuten. Morfars gamla rabatt får ryka. Rabatten har inga av hans blommor, men kanten som han gjort av tegelsten nån gång på 50-talet. Tänker återanvända dem på nåt fint sätt.

Sen vill jag bygga en förstukvist med bänkar och tak. Så man kan sitta ute även fast det regnar. Väntar med verandaplanerna.

Så ska snygga till runt mina tre små land: Två pallkragar och ett litet avlångt med rabarber och ringblomma. Ska rensa buskslyet intill och lägga plattor alternativt markväv och halm som gångar.

Har snickaren tid så ska jag panela vinden.

Jag ska gå hårt åt slyn. Vänder man ryggen till har den redan blivit ett träd. Och nu har jag en skogsarbetare på tråden för de verkligt stora träden. Har jag tur tar han en massa av dem. Alla ståtliga höga björkar får ryka nu, för de släpper inte ner solen.

Om två veckor räknar jag med att kunna börja hugga tag i trädgården. Då är våren här på riktigt.



I väntan på det gröna testar jag att göra inlägg från mobilen

Testade att lägga upp en bild från mobilen. Lyckades inte vända den rätt, så ni får vrida på huvudet eller skärmen istället.

 

I väntan på värmen och lite grönt så har jag suttit och bläddrat i den här boken som vi fått till jobbet: "Lisens gröna värld - enkla recept och huskurer med växter från naturen" av Lisen Sundgren. För en livstil i samklang med årstiderna.

 

Den är härlig på ett ibland lite bizarrt sätt. Allt man hittar i trädgården och naturen kan bli nåt att stoppa i munnen eller smörja in sig i. Det är väldigt inspirerande och roligt på ett lite knasigt sätt som tilltalar mig. Björklövspesto till exempel, vem vill inte äta det? Sagolikt god på en surdegssmörgås kan man läsa. Klorofylldrink: då tar man vad grönt som helst och mixar med lite vatten. Lätt som en plätt, och en bra start på dagen. Här finns säkert 50 recept på hur man kan använda nässlor i alla upptänkliga former. Lisen är så kär i nässlor att det inte är omöjligt att dras med. 

 

Så min absoluta favorit: Rosenvin! I sin favoritpava rosé huttlar man ner två nävar nyplockade rosenblad. Det ska jag göra fortare än man hinner säga: "Putell, din hunkiga bonnläpp!" Sen lite Rosenelixir och Rosenlassi på det. Med Maskros- och kardborreinfusion, Ljunginfusion och Rödbetssmoothie med persilja har jag kapitulerat. Jag ska plocka, mixtra och mixa så det står härliga till så fort minsta lilla gröna växt kommer upp ur tjälen. Vad det än är ska det i en Klorofylldrink.

Nationellt isdygn. Eller: – Brrr, sa Kasper när han såg en naken häst mitt i smällkalla vintern

Smaka på de orden: nationellt isdygn. Det är det det heter som vi har att vänta oss det närmaste dygnet. Det betyder att ingenstans i landet går temperaturen över nollstrecket. Senast det hände var 1978. Så det är inte bara inbillning, det ÄR ovanligt kallt. Ihållande kallt.

Vårbruket är överhuvudtaget inte i sikte än, bara snö och tjäle. Istället ringde jag till snickaren för att fråga om han kan panela min vind. Det kan han såklart, frågan är bara när. Jag skulle vilja ha det klart i maj, men det hinner han inte. Så nu börjar överväga att göra det själv ändå.

Den traditionella att-göra-listan

Innan våren vill jag fälla träd. Och ganska många träd. Det finns faktiskt inget som skapar sånt huvudbry som träd. De blir så himla många och de växer så fort. Man ser ett sly, så vänder man ryggen till och vips! har det växt upp till ett stort, mycket mer svårfällbart, träd.

JAG kommer ju inte fälla dem, men någon med en massa stora maskiner.

Övrigt att göra, med en del rester från förra året.

Vårplaner:

• Röja sly. 
• Snygga till trädgårdslandet. Förra året blev två pallkragar förutom det lilla rabarber/ringblommelandet. Lägga plattor? Marktäckare m. halm?  
• Rensa upp hallonlandet

Att fixa på huset:

• Ny ytterdörr/ plus pardörr mellan kammare och sovrum
• Måla hallgolvet
• Veranda
• Sovloft
• Vindstrappa

Övrigt i sommar:

• Fixa brunnen, renovering och rengöring, få dit den gamla pumpen
• Tvättplats i yasuragistil
• Bygga plank för konst
• Uteplats med plattor
• Nytt tak på uthuset
• Laga matkällaren/stengrunden på uthuset.

En påminnelse om hur det en gång såg ut

Före

Efter



Så här såg köket ut innan renoveringen. Köksinredningen stod redan där, sparad från en annan renovering i ett annat hus. Hade först tänkt vitmena timmerväggarna, men insåg att det var väldigt mycket jobb med det och slog för enkelhetens skull på gips istället. Ibland när man tycker att man inte åstadkommit så mycket är det skönt att påminna sig om hur det såg ut innan.



Vallmon blommar även för blödande hjärtan

Senommaren 2010 blev jag kär. Så kär som jag kanske aldrig varit tidigare. Min kära hälsade på mig i stugan då.

I somras var jag olyckligt kär. Han som jag älskade hade träffat en annan, och mitt hjärta gick sönder.

Min stuga som skulle vara min frizon och min glädje, var nu plötsligt full av minnen som gjorde så fruktansvärt ont. Han var överallt: I den ljusgråa pärlspontsbeklädda hallen var han inmålad i varje penseldrag. När jag målade den var jag nykär och han var i mina tankar hela tiden. Jag tänkte då att: den här hallen är inte målad i grått, utan i kärlek. Men nu gjorde den bara ont.

Och var gång jag såg ett visst träd vid knuten, så såg jag honom bredbent stå där och kissa i bar överkropp och gråa smala jeans. Såg honom under gullregnet, på stolen i köket, i sängen, i bäddsoffan, bredvid mig. Överallt. Glad. Hans kärleksfulla lyckliga blick som såg mig. Men nu var den riktad mot någon annan. Och överallt istället hans frånvaro och min längtan.

Min sommar i stugan var mest smärta. Det dåliga vädret passade bra. Jag grät, himlen grät.

Jag hoppas jag värkt ut honom nu. Att jag återtagit min stuga. Att smärtan där vädrats ut och att nya bra minnen ska fylla den. Nya kärlekspenseldrag. Jag vet i alla fall att stugan bar mig i sina armar i somras och tröstade mig. Jag fick vila tryggt i det gamla timrets omsorg, och i alla som bott där före mig stora välvilja. Mormor och morfar. Huset och de tog hand om mig när jag var som olyckligast. Vaggade mig, vyssjade mig.

Ett hus består inte bara av väggar, möbler och småprylar. Det är fullt av tankar, minnen, historia, och förhoppningar. De som bott där. Allt det fina. Allt det sorgliga. Det lyckliga. Smärtan. Även han, nu med värme, trots allt.

Det är ett bra hus. Ett glädjens hus. Det är mitt hus.

Saw 6

Jag älskar en bra såg. En bra såg går genom sly och småstam som en varm smörkniv i kylskåpskallt smör. Mitt livs såg är en gammal rostig bred timmersåg som jag hittade i stugan. Med hjälp av den har jag gjort den mesta röjningen. Men förra året var jag oförsiktig och sågen fastnade och bladet gick av. Har sedan inte lyckats hitta ett så brett blad att det passar till sågen.

Snart är det dags för vårröjning. Igen. Jag intar kvadratmeter för kvadratmeter av mina drygt 9 000 kvadrat totalt. Hittills kanske jag härskar över några hundra av dem. Det går inte utan en bra såg. Jag hoppas mycket på min nya. Att det ska säga klick. Att det ska vara kärlek. Att jag kommer älska den lika mycket som rostiga timmersågen, även om jag är tveksam. Men det är kanske som med barn, att det finns kärlek så det räcker till alla.