I somras var jag olyckligt kär. Han som jag älskade hade träffat en annan, och mitt hjärta gick sönder.
Min stuga som skulle vara min frizon och min glädje, var nu plötsligt full av minnen som gjorde så fruktansvärt ont. Han var överallt: I den ljusgråa pärlspontsbeklädda hallen var han inmålad i varje penseldrag. När jag målade den var jag nykär och han var i mina tankar hela tiden. Jag tänkte då att: den här hallen är inte målad i grått, utan i kärlek. Men nu gjorde den bara ont.
Och var gång jag såg ett visst träd vid knuten, så såg jag honom bredbent stå där och kissa i bar överkropp och gråa smala jeans. Såg honom under gullregnet, på stolen i köket, i sängen, i bäddsoffan, bredvid mig. Överallt. Glad. Hans kärleksfulla lyckliga blick som såg mig. Men nu var den riktad mot någon annan. Och överallt istället hans frånvaro och min längtan.
Min sommar i stugan var mest smärta. Det dåliga vädret passade bra. Jag grät, himlen grät.
Jag hoppas jag värkt ut honom nu. Att jag återtagit min stuga. Att smärtan där vädrats ut och att nya bra minnen ska fylla den. Nya kärlekspenseldrag. Jag vet i alla fall att stugan bar mig i sina armar i somras och tröstade mig. Jag fick vila tryggt i det gamla timrets omsorg, och i alla som bott där före mig stora välvilja. Mormor och morfar. Huset och de tog hand om mig när jag var som olyckligast. Vaggade mig, vyssjade mig.
Ett hus består inte bara av väggar, möbler och småprylar. Det är fullt av tankar, minnen, historia, och förhoppningar. De som bott där. Allt det fina. Allt det sorgliga. Det lyckliga. Smärtan. Även han, nu med värme, trots allt.
Det är ett bra hus. Ett glädjens hus. Det är mitt hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar