Ett slags bebådelse. Och solen, den balla jättekulan.

Den långdragna, envisa vårvintern verkar ha fått ge med sig. Det var baske mig på ti'n. Enligt ögonvittnesskildringar har snön vid stugan smält undan till slut, men lämnat Uppland i ett blött, nästan sankt, tillstånd. Det låter nästan som om marken bebådats, vilken den ju på ett sätt har. För nu måste väl ändå scilla, blåsippor, tussilago och vitsippor gro, om de inte redan kikat fram. Om lördag ska jag med egna ögon jaga vårtecken, och helst sätta spaden i jorden. Bäst av allt: jag får besök av skogvaktaren. Jag ska visa honom vilka träd jag vill behålla. Och så fort marken torkat upp kommer han med stora maskiner för att släppa in sol och värme runt stugan. För att öppna upp för morgonsol och kvällssol. Åh! Solen, den balla jättekulan, som Hasse&Tage med flera sjunger i Spader Madame. Tjo! Hej alla glada! Solen är en kula som är ball!