Kors vad tiden går!

Sommaren 2016

Falu rödfärg 2016 och 1999

Ett av årets projekt, stenplattor.

Kammaren

Kökssoffan

Det händer såklart saker fast man inte skriver om det. Kanske mer ... Sommarens bästa projekt var nog att jag la stenplattor. Det var faktiskt lite av ett genidrag av flera anledningar; mindre gräs att klippa, utemöblerna behöver inte flyttas, ett annat ljus, plattorna håller värmen och de är som gjorda för att slappa på. Dessutom fick söderväggen ny falu rödfärg. Och på baksidan av huset har jag lagt grus och förberett för en ny uteplats. Den ska få tak, så att det går att sitta ute även när det regnar. Men det blir nog till våren om jag ska vara realistisk.

Kulturen vs. naturen

I helgen ska jag göra ett nytt försök att ta kommandot i den vildvuxna och växtkraftiga trädgården. Jag är för sällan i stugan för att kunna bemästra naturen, så hittills har det varit en kamp jag varje år tvingats se förlorad en bit in i våren, då när allt exploderar.

Har de senaste åren odlat i några lastpallar, men har varje gång förbrett ett alldeles för litet område runtomkring dem och helt plötsigt är allt överväxt. Och så slyn som växer hejvilt bara man vänder ryggen till. Med bara sin egen handkraft, och bara sporadiskt, så vinner naturen över kulturen. Alla gånger. Det gör den nog alltid. I alla sammanhang.

Magnus, Brasse och Eva – Vårvisan

Bioluminiscens

Och sen dök det upp en lysmask också. Aldrig sett en sån tidigare. Fascinerande starkt ljus som den avger. Jag såg den på långt håll trots att den låg inne i ett buskage. (Det som lyser är rumpan, vilket motsvarar sisådär en tredjedel av masken).  Efter ett tag avtog ljuset och den slocknade. Den tröttnade väl på att ingen kom och ville para sig (förutom några högljudda, men helt opaka, människor). Extremt coolt litet djur.

Totempålen

Och här är totempålen som kläddes strax innan midsommaraftonen blev midsommardag. Plymspireavingar, lupinkrage och hundkexunderkjol. Det var som att den kom till liv, antog ett väsen. Märkligt, vackert och lite skrämmande.

Natt till midsommarafton

Björkarna, månen, ljuset vid midnatt. Fascinationen över det ändrade ljuset, den ändrade platsen efter att så många träd fälldes.

Fyrtio kubik fattigare, men en totempåle och en massa sol rikare

I förra veckan väcktes jag av maskiner. Efter en kopp kaffe och en runda på tomten drog avverkningen igång. Jag stod mitt i en maskinsymfoni medan träden föll. Som att vara i Wagners huvud när han kom på Valkyrieritten. Kände samma underbara maskinfascination som de italienska Futuristerna måste ha gjort. På eftermiddagen var de klara och jag hade plötsligt både morgon-, middag-, och kvällssol.

Ett slags bebådelse. Och solen, den balla jättekulan.

Den långdragna, envisa vårvintern verkar ha fått ge med sig. Det var baske mig på ti'n. Enligt ögonvittnesskildringar har snön vid stugan smält undan till slut, men lämnat Uppland i ett blött, nästan sankt, tillstånd. Det låter nästan som om marken bebådats, vilken den ju på ett sätt har. För nu måste väl ändå scilla, blåsippor, tussilago och vitsippor gro, om de inte redan kikat fram. Om lördag ska jag med egna ögon jaga vårtecken, och helst sätta spaden i jorden. Bäst av allt: jag får besök av skogvaktaren. Jag ska visa honom vilka träd jag vill behålla. Och så fort marken torkat upp kommer han med stora maskiner för att släppa in sol och värme runt stugan. För att öppna upp för morgonsol och kvällssol. Åh! Solen, den balla jättekulan, som Hasse&Tage med flera sjunger i Spader Madame. Tjo! Hej alla glada! Solen är en kula som är ball!