Gullregnet, min kära Laburnum alpinum

Det här trädet älskar jag. Det är ett gullregn som vuxit sig gigantiskt. Jag har sett det på foton från sent 60-tal, då var det fortfarande bara en liten buske. Nu är det majestätiskt. Dess grenar flätar sig med det gamla äppelträdets. Under dessa båda fina gamla träd står en trädgårdsmöbel. Sitter man därunder sitter man i skön skugga från solen, och nästan i skydd mot regn. När träden blommar på försommaren är humlornas och binas surr bedövande, och gullregnets svaga söta doft absolut berusande.

Äntligen inflyttad - nästan i alla fall.

Har de senaste åren satt upp flera olika mål för att öka tempot och göra torpet inflyttningsbart. I år var det (precis som förra året) att jag skulle ha en midsommarfest. Och i år blev det faktiskt av!

Nu blev det inte någon stor fest, men jag och två vänner åt midsommarmiddag och drack mååånga snapsar, utomhus. Regnet höll sig borta, en skymt blå himmel visade sig, och till och med solen. Sedan sov jag i stugan för allra första gången. Det kändes bra, men det var kallt. Sov på kökssoffan, för köket är det enda rum som är klart. Även om det inte är jättemycket jobb som återstår i de andra rummen, mest måleriarbete och tapetsering.

Köksmöblerna hittade jag i uthuset. Trasmattorna har mormor och farmor gjort. De är väldigt vackra och välkomponerade, och det är roligt att de får visa upp sig. Loppisfynden som jag samlat på mig fick äntligen komma fram, och blommorna i vaserna plockades i den egna trädgården.

Gräver för el och ljus

Här gror minsann kirsen. En evighetskamp, och en jämn sådan. Den här bilden togs på försommaren 2007. Samma vår grävde jag rabatten mot husväggen, där anas ringblomma. En av mina favoritblommor. De växer villigt, är vackra och fina att ha i maten. Här syns också hur jag grävt för elkabel, ett 70 cm djup och kanske 25-30 meter långt litet dike. Tog inte särskilt lång tid, orsaken är att det är sandjord som ni ser. Jag älskar den där svala sandjorden. Det är inte bara sandjord, utan också fin matjord. Åter till kirsen. För att mota den lite i grind försöker jag hålla den kort. Det sägs att den ska tröttna då. För att skapa lite konkurrens så har jag också sått gräs som ganska väl tränger bort kirsen. Men det är fortfarande en växt som jag har väääldigt mycket av. Men blir det kristider så har jag mat. Då blir det kirstider. (Häpp!). Kirsen bekymrar mig dock inte så som åkerfräken. Den har verkligen exploderat i trädgården de senaste åren. Kommer nog att behöva marktäcka bit för bit för att få bort den.

Pangade doror

Att ta itu med en husrenovering, om man som jag är en total amatör, innebär mycket studier. Böcker att läsa, noggranna inspektioner av andra gamla hus att göra (Tack Hazelius för Skansen!), och mycket snack med kunniga och händiga vänner.

En viktig grundinsikt är att det alltid ser värre ut än vad det är. Det kan se trist och murket ut på ytan, men därunder är träet helt friskt. Och det var min stuga. Frisk alltså. En första inspektion gav att taket var helt. Det behövdes bara rättas till några tegelpannor och rensas bort lite skräp. Sedan på med vindskivor och knutar och så ny Falu röd.

Eftersom flera av fönsterrutorna var trasiga så stod sedan fönsterrenovering på tur. För att få någon slags hum om det så var jag med på en av Skansens hantverkskvällar. Först var det föreläsning om fönster och sedan prova-på-stationer med de olika momenten. Dvs. skära glas, ta bort gammalt kitt, slå i fönsternubb och kittning. Trots att det är så begränsat med övning så räcker en sådan hantverkskväll långt. Genom att testa så släpper försiktigheten, och tack vare den kvällen så har jag lyckats fixa alla fönstren. Det är bara ett kvar. Ett mycket gammalt fönster på vinden. Men det kräver lite mer kunskap eftersom det behövs en del nytt virke.

Fönstren är från 20-talet, och egentligen helt fel för ett gammalt timrat torp. Där ska det väl vara spröjsade fönster om man är noga med att det ska vara rätt. Men jag tycker att huset ska få bära sina olika liv från olika tider. Särskilt såna fina kärnvirkesfönster som de här! Träet i ramarna ser helt nytt ut. De kunde minsann förr, det är ett som är säkert.

Köket

Samma hörn i köket från två olika vinklar. Stugan har aldrig riktigt blivit utflyttad, utan varit lite av en förvaringslokal. Så det har varit fantastiska upptäcktsfärder i första halvan av 1900-talet. Mycket har blivit förstört av hungriga möss, och det har varit många turer till soptippen. Men eftersom jag är en person som har svårt att kasta saker, och lätt ser nåt fantastiskt i ett skamfilat yttre så finns det massor kvar.

Högt till tak

Jag tycker mycket om taket i köket. Ett riktigt gammalt tak är det, bestående av gamla breda plankor, i många olika bredder. Det har målats flera gånger under årens lopp. Här är halva taket skrapat ner till originalfärgen grön umbra. Men bortom det flera lager av vitt och grått, som hängde i stora flagor. Det gissar jag beror på att det är olika färgtyper som använts i de olika lagren.

Jag började faktiskt med att sopa taket med borste för att få bort alla flagor, sedan var det ett idogt färgskrapande. Och det är väl ett sådär halvkul jobb.

Vill man få en tillbaka en riktigt färgrik grön umbra så kan man pensla med linolja. Det skakar liv i färgen. Men det väntar jag med.

Det är väl insidan som räknas

Stugan för lite drygt två år sedan. Det är en timrad enkelstuga som någon gång för länge sedan byggts ut med en förlängd timrad del. Den har nog sådär 200 år på nacken. Min mormor & morfar och min mamma bodde där under några år innan de flyttade på 50-talet. Sedan dess har stugan stått tom. Men på 70-talet så började mor och far en renoveringsprocess som varade en sommar eller så. Då rev de innertak och alla väggar för en "öppen planlösning" som ju var modernt då (och åter fått ett uppsving), och så slog de på den då mycket trendriktiga fjällpanelen. Till fjällpanelens försvar ska sägas att den räddat huset från att ta skada av regn och blöta under alla år den bara stått där utlämnad för väder och vind. Fjällpanel har liksom inbyggd avrinning, och det finns absolut inga vattenskador på huset. Det är häftigt hur livsdugliga de här gamla husen är.

En annan mycket viktig och avgörande renovering som pappa gjorde på 70-talet var också att öppna upp torpargrunden som av någon outgrundlig anledning murats igen av morfar. Utan genomströmningen av frisk luft ruttnade delar av timret. Så pappa öppnade upp lufthålen igen, lyfte huset med domkrafter och bytte ut skadat timmer och la in nytt golv. Hade de inte gjort det så hade det nog varit svårt att rädda huset nu. Men tack vare det så har stugan stått friskt och kry sedan dess.

Jag har nu med framför allt min far och hans kompis Oves hjälp byggt upp alla innerväggar igen. Men stugan bär märken av många tider: Det breda innertaket i köket som är riktigt gammalt. Sedan en renovering någon gång på 20- eller 30-talet som lämnat fönster från den tiden. På vinden däremot är det riktigt gamla fönster. Och så får det vara, de som under olika tider bott i stugan, deras spår ska få synas.

En bit på väg

Den här bilden är tagen för två år sedan (våren 2007). Ett år innan hade det varit omöjligt att ens ta kortet. För därifrån fotot är taget så bredde ett gigantiskt nypon-, och snöbärsnår ut sig som skymde gullregnet och huset. Med några tappra vänners ovärderliga hjälp och en rejäl röjsåg kunde snåret tas bort. Men alla stubbar och rötter återstod, och gör det till stor del fortfarande. Efter massiv rundfrågning så har jag insett att det är handkraft som är bästa sättet att få bort dem. Spade, spett, yxa och garanterad ryggvärk. Men bit för bit försvinner rötterna och ersätts med gräs. På bilden går det att se gränsen för var rötterna är borta. Det är rensat under gullregnet.

Det är alltså 9000 kvm tomt, och det har fått växa fritt sedan 50-talet. Då var det en fin villaträdgård, som min trädgårdsintresserade morfar hade odlat fram. Med rabatter, grusgångar och bärbuskar. Idag är det faktiskt en djungel. Den sibiriska ärten har löpt amok, nyponen breder ännu ut sig över stora delar. Syrensnår vart man ser. Och så kirs, kirs, kirs och rävsvans, eller åkerfräken heter det väl. Jag röjer trädgården med varsam hand, i hopp om att några av morfars gamla växter ska väckas till liv. Och det är en bra strategi tror jag. Har hittills hittat en fin liten primula som fått flytta till den enda rabatt som finns fär tillfället. Den blå scillan täcker numera åter framsidan av gården på våren, och snödroppar har hittat fram. Vad mer? Har beskurit vinbärsbuskarna så att de ska komma igång lite bättre. De söta fina hallon jag hittat har jag flyttat tillsammans till en liten rad. Har också hittat söta gammaldags, men taggiga, krusbär som fått ny plats ute i ljuset. Det har blivit en skog av plommonträd, med saftiga, söta, gula plommon. Så småningom ska de gamla knotiga äppelträden föryngras. Det kan bli en mycket rik trädgård.