Det är väl insidan som räknas

Stugan för lite drygt två år sedan. Det är en timrad enkelstuga som någon gång för länge sedan byggts ut med en förlängd timrad del. Den har nog sådär 200 år på nacken. Min mormor & morfar och min mamma bodde där under några år innan de flyttade på 50-talet. Sedan dess har stugan stått tom. Men på 70-talet så började mor och far en renoveringsprocess som varade en sommar eller så. Då rev de innertak och alla väggar för en "öppen planlösning" som ju var modernt då (och åter fått ett uppsving), och så slog de på den då mycket trendriktiga fjällpanelen. Till fjällpanelens försvar ska sägas att den räddat huset från att ta skada av regn och blöta under alla år den bara stått där utlämnad för väder och vind. Fjällpanel har liksom inbyggd avrinning, och det finns absolut inga vattenskador på huset. Det är häftigt hur livsdugliga de här gamla husen är.

En annan mycket viktig och avgörande renovering som pappa gjorde på 70-talet var också att öppna upp torpargrunden som av någon outgrundlig anledning murats igen av morfar. Utan genomströmningen av frisk luft ruttnade delar av timret. Så pappa öppnade upp lufthålen igen, lyfte huset med domkrafter och bytte ut skadat timmer och la in nytt golv. Hade de inte gjort det så hade det nog varit svårt att rädda huset nu. Men tack vare det så har stugan stått friskt och kry sedan dess.

Jag har nu med framför allt min far och hans kompis Oves hjälp byggt upp alla innerväggar igen. Men stugan bär märken av många tider: Det breda innertaket i köket som är riktigt gammalt. Sedan en renovering någon gång på 20- eller 30-talet som lämnat fönster från den tiden. På vinden däremot är det riktigt gamla fönster. Och så får det vara, de som under olika tider bott i stugan, deras spår ska få synas.

En bit på väg

Den här bilden är tagen för två år sedan (våren 2007). Ett år innan hade det varit omöjligt att ens ta kortet. För därifrån fotot är taget så bredde ett gigantiskt nypon-, och snöbärsnår ut sig som skymde gullregnet och huset. Med några tappra vänners ovärderliga hjälp och en rejäl röjsåg kunde snåret tas bort. Men alla stubbar och rötter återstod, och gör det till stor del fortfarande. Efter massiv rundfrågning så har jag insett att det är handkraft som är bästa sättet att få bort dem. Spade, spett, yxa och garanterad ryggvärk. Men bit för bit försvinner rötterna och ersätts med gräs. På bilden går det att se gränsen för var rötterna är borta. Det är rensat under gullregnet.

Det är alltså 9000 kvm tomt, och det har fått växa fritt sedan 50-talet. Då var det en fin villaträdgård, som min trädgårdsintresserade morfar hade odlat fram. Med rabatter, grusgångar och bärbuskar. Idag är det faktiskt en djungel. Den sibiriska ärten har löpt amok, nyponen breder ännu ut sig över stora delar. Syrensnår vart man ser. Och så kirs, kirs, kirs och rävsvans, eller åkerfräken heter det väl. Jag röjer trädgården med varsam hand, i hopp om att några av morfars gamla växter ska väckas till liv. Och det är en bra strategi tror jag. Har hittills hittat en fin liten primula som fått flytta till den enda rabatt som finns fär tillfället. Den blå scillan täcker numera åter framsidan av gården på våren, och snödroppar har hittat fram. Vad mer? Har beskurit vinbärsbuskarna så att de ska komma igång lite bättre. De söta fina hallon jag hittat har jag flyttat tillsammans till en liten rad. Har också hittat söta gammaldags, men taggiga, krusbär som fått ny plats ute i ljuset. Det har blivit en skog av plommonträd, med saftiga, söta, gula plommon. Så småningom ska de gamla knotiga äppelträden föryngras. Det kan bli en mycket rik trädgård.